lukieland

Historier

Lukas Knutsson var en föregångsperson inom fallskärmshoppning och BASE men också make, pappa och för många en kär familjemedlem och vän. Vi saknar honom och vill hålla minnet av Lukas levande, inte minst genom den här hemsidan och genom minnesfonden.

Bidra gärna med dina minnen eller berättelser här. Mejla oss på coldsteel.lukieland@gmail.com.

Fastest motherfucker in the valley

Här är berättelsen om hur Lukas själv myntade uttrycket "Fastest motherfucker in the valley". Den finns med i minnestexten men eftersom den är så lång så kan det vara kul att publicera en kortversion också.

Under en resa till Norge på våren 2002 lyckades han än en gång bevisa att han var snabbast. Den evige pojken Lukas hade börjat känna av att han inte längre var yngst och undanhöll aldrig omgivningen att han kände en viss konkurrens från de unga nya BASE-hopparna som hade starkare kondition än han. Men de var också hans nära vänner och personer som såg upp till honom för allt han hade lärt dem.

När han stod uppe på Kalskråtind runt midsommar 2002, sa han till sig själv: "Strunta i att tävla. Satsa på att bli snabbast istället." Det visste han att han kunde.
Så här skrev han själv senare om det magiska hoppet:

“Jag klev av, och bara DUNDRADE ÖVER DALEN. Det tog 46 sek, men jag hade sån hiskligt framåt fart att kalotten bara slammade mig. Jag var långt ifrån 60 sek men jag har den flakaste gliden av dem alla. Innan älven så är det en brun åker, färsk plöjat. Jag tappade ingen höjd över den, bara hukade rumpan och för tio sekunder där var jag en angel.

Jag gled över älven på 300m höjd nästan innan angels släppte mig och jag blev en human BASE jumper igen. Skärmen väckte en bonde som solade. han sa att han aldrig sätt folk kommar så långt och gav mig en rodtur tillbaks över älven.

Once again I was the fastest mutherfucker in the valley.
Jag är ingen rygg trackar, och det finns folk som trackar mycket flakkare än mig. Men när det gäller, av allt slit och soul searching och
acceptans av ålder och position i livet, när det gäller, så fick jag priset. jag lovar, tio sekunder, så flög jag platt, angels screamed with delight that I joined them for a short time in their domain.”

Boel Stier

Lukas om galna dagar på DeLand
Det här är en berättelse som Lukas skrev när den numera nedlagda communityn headdown.net anordnade en tävling om bästa skydive-story. Han vann!

Me and this young german jumper used to hang around Skydive Deland in the late eighties, and lurk the best large formation loads.
We were constantly getting in deep over our heads but learning alot. We thought we were really cool and decided that breakoffs were occuring too high. So we decided to get together after breakoff and play some more, trouble is sometimes we would be on either ends of , for example, a thirty way.
Not a problem, my german friend would start tracking in formation with me and we would quite often dock.

One day he came over with quite a lot of residual speed, ouch.. this is gonna be hard I thought as he sort of dunked into me and I pushed him away.... straight into a deploying canopy. I remember see a navy blue mushrooming bag of nylon with the slider just about to catch air, with my friend bouncing off the top of it. He described it like a big soft water bed and it really didn't stop his track much. The big fat american dude underneath it who couldn't track worth a shit certainly noticed my friend fall past him, his feet couldn't have been more than one metre from his face.

Well we all got severly reprimanded, including the steep tracking american.
None were hurt, which is a good job as free flying might not have shown up for a few more years as my friend's name is Olav Zipser.

Boel Stier

Minnestext om Lukas
Den 11 oktober 2002 omkom Lukas Knutsson, Sollentuna, i en BASE-hoppningsolycka i Engelberg, Schweiz. Lukas närmaste är hans fru Sabine Knutsson och barnen Kristoffer och Alexander, hans föräldrar Lars Knutsson och Martina Clason, systern Filippa Knutsson, halvsyskonen Sebastian och Sabina Knutsson och deras mamma Maria Knutsson.

***

Lukas Igust Knutsson föddes den 20 juli 1964 på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Sitt första levnadsår tillbringade han med familjen i Singapore. De flyttade tillbaka till Sverige och ett hus i Bromma 1965. Tre år senare skiljde sig hans föräldrar och han flyttade med sin mamma och syster till London, där barnen hade en riktig engelsk nanny.

Hans föräldrar är kända som personerna bakom Gul & Blå, ett trendsättande klädföretag som satte sin prägel på det svenska
sjuttiotalet, och hans yngre syster har gjort sig ett namn som den framgångsrika klädskaparen Filippa K.

Lukas fick astma när han var 22 månader. Som liten kunde han inte hänga med på sporter, fast på universitetet provade han rodd. När han blev äldre kämpade han emot astman och bestämde sig för att den inte skulle styra hans liv.

Han bevisade också att han trots astman inte bara kunde bli en mycket framgångsrik fallskärms- och BASE-hoppare utan genomförde dessutom tre vasalopp i sitt liv, 1995, 1998 och 2001.

Skolan började redan när han var fem år, en privatskola som heter The Vale där alla barnen hade små röda jackor. När han var åtta började han på Sussex House, också det en privatskola, där lärarna såg och uppmuntrade Lukas begåvning för matematik.

När han var 11 år började han i St. Paul´s Boys´ School och gick där tills han var 18. Lukas gillade inte att gå i en skola bara för pojkar och sa alltid att hans grabbar skulle gå i mixad klass.

Hans mamma kommer ihåg att han som 13-åring jämt bokade in sig i datorrummet på skolan och spelade schack med datorn i timmar. Han vann också priser i bugg och rock´n roll på skoldanserna, och var tydligen en hejare på det.

Som en bland få lyckades Lukas få ett stipendium för att kunna studera på universitetet. Anledningen var hans goda betyg i matematik
och fysik. Han sökte sig till en treårig ingenjörsutbildning, Peterhouse i Cambridge, och började där 1984. Den 26 juni 1987 tog han sin examen, en Degree of Bachelor of Arts.

När Lukas var arton år, 1983, gick han en fallskärmkurs i Peterborough Parachute Center, England. Han utbildades att hoppa med rund kalott och gjorde närmare 100 hopp med sådan utrustning. Det var något han visade att han fortfarande kunde på festivalen Gryttstock i augusti 2000. Där gjorde han ett spektakulärt uppvisningshopp med en rund huvudfallskärm som han hade packat in en hög med mjöl i, så att det formligen rök om honom när han öppnade skärmen.

Relationen till fallskärmssporten skulle bli livslång för Lukas, som skulle hinna med snudd på 5000 hopp genom åren. Han kände stor kärlek till sporten och blev på sikt en person som inte bara breddade och utvecklade den i Sverige och utomlands, utan som också alltid hade tid och energi över för att dela med sig av sin enorma kunskapsbank.

Hoppningen fanns hos honom redan som pojke. När familjen var i Grekland sommaren 1975 hade Lukas dockor med orangefärgade skärmar som han slängde i poolen samtidigt som han själv hoppade i. Hans mamma fick sy kostymer och skärmar till dockorna efter Lukas mönster.

Hans farmor berättar jämt om när han hoppade i poolen och sa ”Farmor, look at me, I´m Mark Spits!”. Mark Spits vann OS i simhopp 1972.
Sin första fallskärmsutrustning tjänade han ihop till genom att jobba på McDonalds på Sergels torg när han hälsade på sin pappa i Sverige under skolloven.

Efter Lukas sista år på universitetet reste han direkt till USA för att hoppa på heltid. Han tillbringade fem år som professionell fallskärmshoppare i Florida, där han blev en omtyckt medlem i den stora hopparfamiljen på ett av USA:s största och viktigaste fallskärmscentrum i DeLand.

Han blev AFF- och tandeminstruktör och lärde sig att filma i frifall. Runt 1000 av hans hopp var kamerahopp. Roligt att nämna är att bland AFF-eleverna som dök upp på fältet fanns Tom Cruise och Nicole Kidman.

Så småningom växte Lukas till en ypperlig hoppare både i den tekniskt avancerade tävlingsgrenen FS och i den nya, fria hoppningen som då såg dagens ljus - freestyle.

På nätforumet www.headdown.net berättade han en gång om en lustig episod i DeLand när han och en annan på den tiden
helt okänd rookie försökte lurka sig med i en stormanna med en massa duktiga hoppare, och vilka problem de stötte på. Hans kompis hette Olav Zipser och de skulle båda bli skygods fortare än de förmodligen anade.

Inom FS coachade han andra hoppare och lag. Han hoppade fyrmanna med Ben Rainer och tävlade i engelska mästerskapen men fick nöja sig med en silvermedalj, något som gjorde dem rätt besvikna.

Istället bildade han laget Cloud Jazz med den schweiziske kameraflygaren Andy Duff och de deltog i de första internationella tävlingarna i grenen freestyle.
Lukas blev dubbel freestylevärldsmästare 1990 och 1991, och i dagens böcker om freestyle finns ett flertal rörelser beskrivna med honom som upphovsman och första performer.

Bland andra titlar han har vunnit finns en första plats i Deland Third Annual Labor Day 8-way Meet 1988, en andra plats i Easter Boogie, Z-hills Speed 40-way 1988 och första plats i samma tävling året därpå.

Han var med på två internationella rekordhopp, en 100-manna med två poäng och en 144-manna samt den svenska 107-mannan, världens största nationella formation, i Karlsborg 1998.

I Sverige vann han en förstaplats i speedstar 1995, en andraplats i samma gren året därpå och en silvermedalj i FS-8 1996. Han var med i sextonmannalaget Team Martin och vann SM-guld i den grenen 1994 och 1998.

Lukas gjorde sitt första BASE-hopp 1985, under det årliga jippot Bridge Day i Virginia, USA. De kommande 48 BASE-hoppen gjorde han efter det i Florida, Kalifornien och i England.

BASE blev snart en viktig del av hans liv och hoppning och han gjorde sig bekant under sitt BASE-alias Cold Steel. En mast i USA nära DeLand är till och med i hopparmun döpt till "Lukas tower" efter honom. Tillsammans med numera erkända BASE-veteraner som Marta Empinotti, Mark Hewitt och ”Mad Dog” McGuire bidrog han till att utveckla den unga sporten som ännu var i sin linda.

När han dog hade han närmare 350 BASE-hopp och hade hoppat från över 50 objekt i de fyra olika BASE-kategorierna: byggnader, master, broar och berg (buildings, antennas, spans, earth).
Många har fängslats av hans äventyr inom BASE, kanske inte minst hans gripande berättelse om ett hopp från bergstoppen El Capitan i den kaliforniska nationalparken Yosemite. Efter klättringen upp på egen hand inväntade han morgonljuset på bergets topp med hela parken för sina fötter, och såg de första solstrålarna bryta fram över den storslagna naturen innan han flög nedåt igen utmed det branta stupet.

Det var inte tillåtet att hoppa från El Capitan och Lukas blev upptäckt när han hade landat.
Han friades mot en borgenssumma, men den betalade han inte förrän år 2000 och det ställde till problem för honom när han ville åka tillbaka till USA senare under nittiotalet.

1992 dök en ung svenska upp på hoppfältet i DeLand. Sabine Westlund var där för att träna FS-hoppning och hon och Lukas blev ett par. Senare samma år åkte Lukas till Grand Canyon och på väg tillbaka till Florida stoppades han i Sierra Blanca i Texas. Hans visum hade gått ut. Han sattes i häkte i 17 dagar och blev sedan tvungen att lämna USA.

Tillbaka i Sverige flyttade Lukas in hos Sabine. De gjorde ett försök att åka till Florida i februari -93 men bara Sabine blev insläppt i landet. Lukas fick ta första bästa plan tillbaka till Sverige. Då bestämde de sig för att förlova sig, och gjorde det över telefon, för att sedan gifta sig den 11 december 1993.

Med Sabine kunde Lukas bland mycket annat dela sitt engagemang för hoppningen. De blev ett tätt sammanfogat par och delade kärlek, vänskap, vardagens slit och lyckoämnen i tio år. 1994 fick de sonen Kristoffer och knappa två år senare kom hans lillebror Alexander till världen.

När Lukas flyttade till Sverige hade han en fin matematikexamen från Cambridge i bagaget, men inte mycket erfarenhet av ett mer traditionellt arbetsliv. På egen hand tog han sig igenom lärobäcker i avancerad dataprogrammering och blev självlärd på områden som C++.

Sitt första jobb hemma fick han på företaget Open Info i Solna där han erbjöd sig att arbeta som obetald lärling. Men snart visade han sig behövd och värdefull och fick en riktig anställning där. 1996 slutade han där och började på det nystartade it-företaget Spray som hans lillebror Sebastian var med och grundade. I slutet av nittiotalet övergick anställningen till det amerikanska bolaget Razorfish. Där sade han upp  sig 2001 och började på Cinnober Financial Technologies AB som systemutvecklare med Java som specialitet.

Lukas var framstående i sitt arbete och var speciellt intresserad av utveckling i Linus. I december 1998 skrev han en artikel i den amerikanska C++ User's Journal och han deltog ofta i diskussioner på nätet om programmering.

För oss som lärde känna honom var han ödmjuk inför alla svängningar i livets berg- och dalbana, men envis i de projekt han företog sig och ständigt hungrande efter mera kunskap och lärdom.

Inom hoppningen var han en högt aktad inspiratör och förgrundsfigur men samtidigt en av oss, en person som hade ögon även för de som var nya och osäkra, alltid med en klok kommentar eller vänliga ord till övers.

Lukas var aldrig snål med någonting. Han var icke-elitistiskt lagd och delade frikostigt med sig av av kunskap lika väl som vänskap.
Lukas var den evige pojken, inte alltid så intresserad av livets praktiska sidor utan en drömmare som ibland bokstavligen levde uppe i det blå. Men med det kom också ett öppet sinne och en aldrig sinande nyfikenhet.
Inte heller med sin kärlek var han snål och framför allt älskade han sin familj och sina barn över allt annat.

Lukas hade talets och skriftens gåva och kunde med humor, poesi och en gnutta lärd cynism dela med sig av alltifrån livets mörkare sidor till de magiska, storslagna upplevelserna, alltid på hans högst personliga svensk-engelska.

För svenska hoppare är Lukas kanske mest känd som pappan till konceptet Basic camp i Sverige och de lag som bildades där ur. Basic
camp kom till 1994 för att höja nivån på svensk FS-hoppning både bland rookies och erfarna hoppare, men också för att vässa fram en stark elit.

Lukas var inspirerad av det norska projektet, bland annat sedan han filmat deras projektlag på världscupen i Gap, Frankrike, 1992.
Han startade den svenska projekt-åttan och deltog själv som lagmedlem under åren 1995-1998.

Idag är Basic camp en modern svensk tradition som vi har att tacka för de flesta svenska FS-framgångar sedan 1994. Inte minst på grund av detta valdes Lukas till årets skydiver 1994 av Svensk fallskärmssports läsare.

Som en av landets bästa kalottflygare och swoopkungar har Lukas också coachat ett oräkneligt antal hoppare och hjälpt dem att bättre utnyttja och kontrollera sina fallskärmar. Han var en av dem som var med och utformade den kalottkurs som introducerades i Sverige under våren 2002.
Lukas hoppade i många olika delar av världen. Tillsammans med de svenska frifallsfotograferna i Blue sky genomförde han ett projekt i St Moritz i Schweiz för företaget Peak Performance där hans hopp från en  luftballong med skidor på fötterna fångades så väl på film som på foto.

Bilderna på Lukas därifrån är huvudsymbolen för skid-VM i St Moritz 2003 och visas i tv och på affischer i hela världen.
Också värt att nämna är hans deltagande i Malaysia International Championship of Xtreme Skydiving 2001, ett unikt BASE-evenemang som arrangerades i samarbete med Malaysias myndigheter och drog stora publikskaror. Hans film därifrån, Take it to the streets, och hans utsökta Off the mountain, into the valley är några av hans filmer som går att se på Internet på www.headdown.net

Film var en relativt ny passion för Lukas. Med ett utvecklat sinne för berättande, rytm och bildkomposition i kombination
med hans tekniska ådra och mångåriga erfarenhet av alla slags hoppning blev han på kort tid en uppskattad filmmakare.
På Stockholm Skydive Film Festival 2002 kunde han med synbar stolthet ta emot juryns pris för sin Off the mountain, into the valley. Dagen innan hade den första svenska BASE-organisationen bildats, Swedish Base Association, en process i vilken Lukas varit drivande. Han ville föra statistik och använda den samlade kunskapen till att göra BASE-hoppningen ännu bättre och säkrare. Självklart valdes han till ordförande.

Ett av de många smeknamnen på Lukas myntade han själv stolt: "The fastest motherfucker in the valley". Han var en otroligt snabb trackare, något han inte minst visade att han kunde från berg. Det här gjorde att flygning med vingoverall blev en särskild utmaning för honom. Han förberedde sig ödmjukt och med respekt, väl medveten om att hoppningen med vingoverall var komplicerad och tillförde ytterligare riskmoment och möjliga komplikationer. Efter att ha tränat från flygplan och förberett sig fysiskt och mentalt var det dags för honom att hoppa med overallen från berg.

Under en resa till Norge på våren 2002 lyckades han än en gång bevisa att han var snabbast. Den evige pojken Lukas hade börjat känna av att han inte längre var yngst och undanhöll aldrig omgivningen att han kände en viss konkurrens från de unga nya BASE-hopparna som hade starkare kondition än han. Men de var också hans nära vänner och personer som såg upp till honom för allt han hade lärt dem.
När han stod uppe på Kalskråtind runt midsommar 2002, sa han till sig själv:
"Strunta i att tävla. Satsa på att bli snabbast istället." Det visste han att han kunde.
Så här berättade han själv i ett icq-meddelande om det magiska hoppet:
“Jag klev av, och bara DUNDRADE ÖVER DALEN. Det tog 46 sek, men jag hade sån hiskligt framåt fart att kalotten bara slammade mig. Jag var långt ifrån 60 sek men jag har den flakaste gliden av dem alla. Innan älven så är det en brun åker, färsk plöjat. Jag tappade ingen höjd över den,  bara hukade rumpan och för tio sekunder där var jag en angel.

Jag gled över älven på 300m höjd nästan innan angels släppte mig och jag blev en human BASE jumper igen. Skärmen väckte en bonde som solade. han sa att han aldrig sätt folk kommar så långt och gav mig en rodtur tillbaks över älven.

Once again I was the fastest mutherfucker in the valley.

Jag är ingen rygg trackar, och det finns folk som trackar mycket flakkare än mig. Men när det gäller, av allt slit och soul searching och
acceptans av ålder och position i livet, när det gäller, så fick jag priset. jag lovar, tio sekunder, så flög jag platt, angels screamed with delight that I joined them for a short time in their domain.”

När vi sörjer över att Lukas har tagits ifrån oss alldeles för tidigt och saknar honom, skall vi minnas hur mycket glädje och rikedom hoppningen gav honom. På så sätt kan vi hedra honom och visa honom vår respekt, det är något som inte minst hans fru Sabine har bett oss om med eftertryck.

Det sista hopp han gjorde, från det cirka 800 meter höga berget Fürenalp i Engelberg, Schweiz, föregicks av goda förberedelser och hoppet gick initialt mycket bra. När han i vinddraget kastade ut den lilla pilotfallskärm som skall ta luft för att sedan dra ut den större fallskärmen hamnade den i turbulensen bakom hans kropp och vingoverall.

Lukas märkte vad som hände och gjorde precis det man skall i ett sånt läge. Han kollapsade vingarna och tillät ett större flöde av luft att
strömma längs med baksidan av hans kropp. Pilotfallskärmen skulle ha tagit luft om inte linan till den hade dansat runt i turbulensen, snott sig kring den och strypt den.

Lukas dog ögonblickligen när han mötte marken, han slapp smärtor och lidande. Smärtan hos hans familj och vänner, som alla gjort en stor förlust, är desto större.

BASE-hoppningen var aldrig något han höll hemligt för sin familj. Han tänkte mycket på sina två pojkar i samband med hoppningens alla riskmoment. Lukas var en mycket säkerhetsmedveten hoppare, som sedan han blivit pappa hellre klättrade ner från ett objekt om vindar eller andra omständigheter inte tilltalade honom, än att ta risker som han bedömde som onödiga.

De gånger han tog sig an BASE-elever gjorde han det först efter en lång tids iakktagande och bedömning av personerna ifråga, i första hand för att han ville undvika skador och olyckor.

Han reflekterade kring det faktum att han snart skulle fylla fyrtio och hade två barn och trots det uppehöll sin fallskärmshoppning och sin BASE. Ingen kan hävda att Lukas skötte sin hoppning på ett ansvarslöst eller arrogant sätt. Tvärtom, mycket av det säkerhetstänkande och den kunskap som finns i både BASE och vanlig fallskärmshoppning idag har vi Lukas att tacka för.

Men samtidigt som han mer än de flesta var medveten om de risker han tog, så visste han också att han inte skulle vara Lukas Knutsson längre om han skulle avlägsna hoppningen ur sitt liv. Den var långt mer än en livsstil, den var en del av honom själv, på gott och ont.

Vi är oändligt glada för att vi fick ha Lukas hos oss en tid och önskar honom frid och ro i hans nya hem bland änglarna.

PerFlare about the accident

My name is Per “PerFlare” Eriksson and I was jumping with Lukas when he died. Lukas and I jumped a mountain in Engelberg, Switzerland. The cliff is named Fürenalp and the exit was called “Teddyland” (The name of the exit has been changed now to “Cold Steel”). It is just me and Lukas jumping and I did exit first. We both had Wingsuits, Skyflyers.

I was on the landing area and was looking at Lukas jump from below. I was very close so I’m sure about what I saw.

Lukas had a good exit and a good flight and pulled high over the landing area. Despite a powerful pull the PC ended up in the turbulence behind him. The PC spun around very fast in the turbulence. Lukas notices that the deployment was hesitating and collapsed his wings and rolled to one side to clear the PC through alter the airflow over his back. At this point the PC got bridle stretch but the bridle had entangled with the PC so bad that it was almost totally collapsed. Lukas did rollover to the other side and struggled hard to get the canopy out of the container. The container stayed closed to impact.

Lukas was jumping a PerigeePro (2-pin) with a Mojo 260. He was using a 36” ZP PC (on this I’m not 100% sure, it may be a 38” ZP PC) with a hackysack. The bridle was standard length but a mini shrivel flap was attached to it because he have the “new” leg pocket on his wingsuit.

PerFlare

I’d like to say a little about Lukas.

Lukas was the most safely minded jumper in the world. He was an example for us all. Lukas was the first to step up and help newbie’s with there questions and was always promoting more padding, body armour and bigger canopies. He gave good advice to everybody regardless if it was basejumping, skydiving or just living.

He believed that the biggest thing you could do was to share your experience and knowable with others and Lukas had a lot of both!

While Valhalla gained another warrior that day, this world lost one of it’s most beautiful persons.

I do miss him very, very much …

Dark times it is …

Per "Flär" Eriksson